Nyfikenheten som ledstjärna

charlotte-pehrson-journalist-lund-webb2
På bilden syns några av de publikationer jag skrivit för de senaste månaderna. Jag har fått besöka Skanskas nya klimatsmarta kontorshus ”Klipporna” i Hyllie, hälsat på hemma hos ”Arga snickaren” Anders Öfvergård (som inte alls var arg utan världens snällaste), kikat in i ekologiska hem och träffat Skånes kanske piggaste 92-åring som berättade om sina upplevelser vid fronten i Finska vinterkriget.

Jag har fått lyssna på orgelmusik medan ljuset flödade in så vackert genom kyrkfönstren, tagit del av författaren Kajsa Ingemarssons klokskap och känt vilket gott hjärta Björn Ranelid har. Jag har talat med en modig kvinna om alla hennes missfall, och en lika modig man om hur han som 50-åring följde sitt hjärta och sadlade om från affärsman till andlig coach.

Dessa möten är jag så tacksam för. De berikar mitt liv, vidgar mina vyer och hjälper mig förstå vad det är att vara människa i den här världen.

Jag har alltid varit en frågvis och nyfiken människa. Jag lekte journalist redan som barn. Satt i soffan med en mikrofon i handen och intervjuade familj och vänner och skrev artiklar om dråpligheter de råkat ut för.

Livet som frilansjournalist kan vara tufft ibland. Man lägger mycket tid på administration och att sälja in idéer, ett arbete som inte genererar en krona. Och en stor del av inkomsterna går till egenavgifter och skatt. Men jag älskar friheten. Alla spännande och inspirerande möten. Variationen. Att ingen vecka är en annan lik. Jag kan inte tänka mig något mer spännande arbete än att få titta in i andras världar för en stund.

Hur långt ska det behöva gå?

Charlotte Pehrson

Dagen efter valet kändes tung. Inga vinnare över huvud taget, förutom Sverigedemokraterna. Och vi står inför det tuffaste parlamentariska läget i modern tid.

Jag skulle aldrig rösta på Sverigedemokraterna, men det här valet visar att vi måste ta deras väljares frustration på allvar.

Samtliga etablerade partier vägrar att prata med SD, men tretton procent (!) av dem som gick till vallokalerna i söndags röstade på dem. Det är väldigt många människor. Närmare 800 000 personer.

Långtifrån alla är rasister. Långtifrån alla är dumma i huvudet. Någon kanske är en trevlig jobbkollega eller sitter bredvid dig i föreläsningssalen. Någon kanske är din granne. Någon kanske snickrar på ditt hus. Någon kanske är dina barns lärare, som du tycker mycket om.

Alla är inte rasister. Alla är inte dumma. Däremot bär många uppenbarligen på ett stort missnöje. Och med sin röst vill de säga något.

Jag menar att vi måste lyssna i stället för att fördöma. Vi måste se vad det betyder att Sverigedemokraterna växer fram i samhället. Vad handlar det om?

Utöver mitt arbete som journalist, är jag verksam som samtalsterapeut. Grunden för mitt arbete med människors inre är synsättet att det som gör ont och skaver måste få komma fram i ljuset. Först när vi blir medvetna om det som känns mörkt och tungt inom oss kan det upphöra att plåga oss. Lösningen är aldrig att trycka undan, att låtsas som om det obehagliga inte finns. Då växer det sig bara starkare.

Jag tror att precis samma mekanismer gäller för samhället som för individen. Ju mer vi trycker undan det ”obehagliga” och ”mörka”, desto mer näring får det. Därför måste SD-väljarnas frustration tas på allvar. Vi måste kunna diskutera sakfrågorna som detta rör. Det handlar, som jag förstår, inte bara om invandring och integration, utan även om andra frågor, som exempelvis skola och äldreomsorg. Här har de etablerade partierna och medierna ett stort ansvar.

I en nyhetssändning dagen efter valet rapporterade man från Sjöbo kommun, SD:s starkaste fäste. Här röstade nästan var tredje invånare på SD.

Den utsände reportern stod i kvällsmörkret, intill en kommunskylt som lystes upp av kameran, och i studion frågade man något i stil med: ”Hur är reaktionerna bland människorna i Sjöbo i dag?” Och reportern svarade att människor verkligen skäms över resultatet. Hon sa att hon hade pratat med flera stycken som sa att det var obehagligt och att de knappt vågade säga att de bodde i Sjöbo längre.

Inget konstigt alls. Men det som är konstigt är att man inte verkade ha pratat med en enda människa som faktiskt röstade på SD. ”Hur är reaktionerna bland människorna i Sjöbo i dag?” Jo, en hel del är också jublande glada. Det är sanningen som inte får synas.

De partier som nu kommer att bilda regering, vilka det än blir: Åk ut i Sverige och prata med alla missnöjda väljare. Säg: ”Hallå! Vi bryr oss om er! Vi vill lyssna på er! Vi vill höra vad ni har att säga!”

PRATA MED DEM!

Vi lever i en demokrati och det är inte demokratiskt att ignorera tretton procent av väljarna. Hur många procent ska SD:s väljare utgöra för att gränsen ska bli nådd? Hur långt ska det gå?

Genom att se ner på dem som röstar på Sverigedemokraterna föder vi rädslan, utanförskapet och vi-och-dom-tänket – och SD kan vinna ännu fler röster.

Fientlighet kan inte bekämpas med fientlighet.

Var och en av oss behöver vara den förändring vi vill se.

// Lästips: journalisten Jonas Thentes insiktsfulla debattartikel om journalisternas ansvar i SD:s framgångar här (publicerad i DN 17/9) och Joakim Lamottes dito här (publicerad på SVT Opinion 16/9).

Storslagna landskap

Dublin_resereportage_CharlottePehrson_knappOm ni inte har har sommarplanerna klara, så kan jag rekommendera ett besök till Irlands huvudstad. Jag fastnade verkligen för Dublins charm, och har i dag ett kort resereportage i tidningen City (klicka på bilden för att läsa).

Att flyga till Dublin tar bara två timmar och det går att hitta biljetter för en riktigt billig peng. Förutom storstadspuls hinner man under en weekend också med en dagsutflykt till kusten eller Wicklowbergen – med vyer som etsar sig fast på näthinnan. Böljande kullar, sjöar, trolska skogar, hedar och myrar, klosterruiner från 500-talet …

Ta chansen och upplev dessa två världar. Varför inte i juli, då det är Street Performance World Championship och gatorna fylls av jonglörer, akrobater och magiker?
www.spwc.ie

Eftersom jag är usel på att uppdatera den här bloggen, passar jag på att även lägga ut ett resereportage från Israel och Palestina, som publicerades för ett tag sedan.

Resereportage_Israel_Palestina_Charlotte Pehrson_knappJag besökte Det heliga landet i höstas tillsammans med Gabriel Forss och kören Du kan sjunga gospel, för en konsert i Födelsekyrkan i Betlehem.

Det var en stor upplevelse att få vara där; att få besöka dessa heliga platser och vaggan för de tre monoteistiska religionerna. Överallt kände man historiens vingslag.

Den korta texten i City är bara att skrapa på ytan – men budskapet är detsamma oavsett textlängd: ta chansen och åk!

Något jag inte fick plats att skriva om är samhället Neve Shalom / Wahat al-Salam (Oasis of Peace) mellan Jerusalem och Tel Aviv. I denna grönskande oas lever judar och palestinier sida vid sida, med målet att deras idé om ett fredligt land ska sprida sig.

Regeringen motarbetar Neve Shalom, men invånarna ger inte upp. De har egna, tvåspråkiga skolor där öppenhet och tolerans genomsyrar undervisningen. ”Barnen är framtiden, våra ambassadörer”, sa Rita Boulos som guidade runt. Missa inte ett besök även här.

(Klicka på bilden för att läsa reportaget)

Tack för att ni lyste!

charlottepehrson_journalistI går eftermiddag, en helt vanlig tisdag, dog regissören och filmskaparen Malik Bendjelloul hastigt. Han blev 36 år.

Hans dokumentär ”Searching for Sugarman” om Sixto Rodriguez har berört en hel värld. Jag kommer alltid att minnas Malik Bendjelloul från serien ”Ebba och Didrik” som jag satt klistrad vid som barn. Och hans Sommarprat i Sveriges Radio förra året lever kvar i mig ännu.

Han pratade bland annat om elefanter, och sitt pågående dokumentärfilmsprojekt om ”elefantmannen” Anthony Lawrence i Sydafrika. När Anthony Lawrence dog kände elefanterna det, trots att de befann sig över 100 mil bort. Hela hjorden vandrade till hans hus och gick sorgeprocession runt det.

Malik Benjellouls film hann inte bli färdig, men de avtryck han lämnade under sin tid på jorden kommer för alltid att finnas kvar.

DN:s Nicholas Wennö skriver så fint i dag: ”Trots sin alltför korta sejour i den svenska filmen lyckades han ändå förändra den för alltid. Att Sverige fick sin första dokumentär-Oscar sedan 1951 var egentligen oviktigt. Malik Bendjelloul visade att precis allt är möjligt om bara viljan att berätta om människor är tillräckligt stark.”

I morse, när jag loggade in på Facebook, möttes jag av ett foto som en journalistkollega lagt upp på en ung kvinna – hennes vän – som står och skrattar bredvid en man som spelar gitarr. ”My dear Camille, I can’t believe you are gone …” börjar inlägget.

Den glada kvinnan på bilden är bildjournalisten Camille Lepage, 26 år gammal. Bilden togs nyligen av min bekant i ett flyktingläger i Centralafrikanska Republiken, där de båda befann sig för att rapportera om konflikten.

I gårkväll kom beskedet att Camille Lepage hittats mördad. (Läs artikeln i The Guardian här. Och besök hennes hemsida och titta på hennes starka bilder.)

Luften går ur mig. Världen vänds upp och ner.

Precis som när jag i början av året läste i tidningen att en tidigare kollega på Radio Kristianstad, Richard Martinsson, gått bort efter en kort tids sjukdom, bara 47 år gammal. Jag minns honom så väl. Hur engagerat han gjorde varje inslag. Hans skratt. Hans vänliga och glada ögon. Hans uppriktiga tilltal när vi pratade med varandra över skrivborden.

Skulle någon ha sagt till mig, att om några år så finns han inte här mer, så hade jag inte trott dem.

Jag tog livet för givet. Och gör det än. Nästan varje dag.

Detta är ingen sorgetext, inga rader om mörker. Jag tror inte att det finns någon ”död”, jag tror inte att livet tar slut för att vi lämnar vår fysiska kropp. Jag tror att vi är själar som bebor kroppar, och jag tror att vi finns på jorden av en anledning. För att lära. För att ge. För att dela med varandra. För att göra de avtryck vi kan, för att uttrycka det som finns i våra hjärtan, i vår längtan och i våra drömmar.

Jag känner stor sorg med anhöriga och vänner, som får leva i tomrummet efter dessa vackra själar som gått vidare. Som går vidare. Varje dag.

Och jag känner sorg över att jag tar mitt liv för givet, för att jag ofta slösar med min tid här och inte inser hur lyckligt lottad jag är som får vandra och lära och leva på jorden.

TACK, från djupet av mitt hjärta, till Malik Bendjelloul, Camille Lepage och Richard Martinsson, för allt ni gav till världen.

Tack för ert mod. För er livslust. För ert berättande.
Tack för att ni påminner mig om vilken gåva livet är.

Tack för att ni lyste!

(Foton ovan är från när Sixto Rodriguez spelade på Skeppsholmen i Stockholm förra sommaren.)

200 gånger om dagen!

I snitt kollar vi svenskar mobilen 150-200 gånger om dagen. Ja, du läste rätt: TVÅHUNDRA GÅNGER OM DAGEN.

”Jag tar i alla fall inte upp min mobil så där ofta”, tänkte jag när jag först såg siffrorna. Men så funderade jag lite – och jag ber dig att göra detsamma. Tänk på alla gånger du fingrar på den; för att snooza på morgonen, kolla klockan, skicka och ta emot sms, använda kameran, kolla om du fått något nytt mejl eller meddelande (bara för att upptäcka att du inte har det), läsa sådant du själv skickat en gång till (det gör vi alla …), trycka bort ett oönskat samtal, byta låt, spela spel, kolla Facebook eller andra sociala medier, läsa nyheter, surfa på nätet, sätta telefonen på laddning …

Hamnar du verkligen så långt ifrån?

Vet du förresten varför du tar upp mobilen så där ofta?
För att du är beroende. Du kan helt enkelt inte låta bli.

uppkoppl_bok1webb

Jag skrev nyligen ett reportage om smartphoneberoende och vad det gör med oss, och intervjuade bland annat ”mötesgurun” Micke Darmell som reser land och rike runt och föreläser om den ständiga uppkopplingen. Han har skrivit den mycket spännande och högst angelägna boken Uppkopplad eller avkopplad – om konsten att verka i en uppkopplad värld

Micke Darmell menar att vi dagligen utsätts för ”informationsvåld” av varandra, privat och på jobbet. Och att vi utvecklar ”informationsfetma” – vi blir slappare, latare, tröttare och ytligare i alla våra relationer. ”Ungdomar som lär sig att ha fokus kommer att vara hetast på arbetsmarknaden i framtiden”, säger han.

Jisses amalia, säger jag. Vi är mitt uppe i en av de största omvälvningarna i mänsklighetens historia och ändå talas det så lite om hur detta sätt att leva påverkar oss. Sverige är ett av de smartphone-tätaste länderna i världen och hela 93 procent av alla barn i åldern 12-15 år har en smartphone (läs mer här). Enligt rapporten Svenskarna och internet 2013 har det dagliga användandet av internet i mobilen i denna åldersgrupp ökat från TRE till SJUTTIOÅTTA procent på T R E år!

Psykologen Marie Söderström, som jag också hade nöjet att få intervjua, har arbetat med sömn- och stressforskning i 15 års tid (jag kan varmt rekommendera hennes bok Vila – om den sköna konsten att varva ner) och menar att vi lever i en gränslös tid.  ”Om vår uppmärksamhet ständigt är splittrad får vi svårare att styra vårt eget liv”, säger hon.

Det här ämnet engagerar mig djupt. Har du tankar om vad du tycker det behöver skrivas mer om när det gäller vårt ständigt uppkopplade samhälle så hör gärna av dig.

Klicka på bilden för att läsa reportaget
(publicerat i Skånska Dagbladet den 30 mars 2014).

Smartphoneberoende blir allt vanligare. Reportage Charlotte Pehrson