Ofrivillig förälder

Charlotte Pehrson reportage Mama nr 3 2014
Varje år blir tusentals män föräldrar mot sin vilja. Mårten, 38, år en av dem. Han har blivit pappa mot sin vilja två gånger.

Första barnet fick han med sin dåvarande sambo. När Mårten ville bryta upp efter sju år tillsammans slutade hon att äta p-piller utan att säga något till honom och graviditeten var ett faktum. Åren som följde var ett enda ”stort helvete med advokater”, då  Mårten kämpade för att få träffa sin son. Tio år senare blev han tillsammans med en kvinna han träffat via en nätdejtingsajt. Kvinnan, som var ett par år äldre, sa att hon åt p-piller, men bara ett par månader in i förhållandet berättade hon att hon var med barn.

– Hon erkände att hon ljugit för mig eftersom hennes biologiska klocka tickade. Jag blev så arg och sa att jag inte ville ha något med henne att göra längre och det gick hon med på, säger Mårten.

mamaomslagmars2014

Ofta kommer dessa historier inte fram. Men i senaste numret av magasinet Mama (mars 2014) kan du läsa min intervju med Mårten. Pappornas röst hörs alldeles för sällan, menar han, och med artikeln hoppas han kunna hjälpa andra i liknande situationer.

Jag kan också varmt rekommendera boken Den vackraste gåvan av Pelle Filipsson (Optimal förlag, 2010). En ofrivillig pappas berättelse om att inte kunna älska sitt barn – och om hur även ett ofrivilligt föräldraskap till slut kan fungera. Den är väldigt bra.

Till män i liknande situationer har Mårten två råd att ge:
– Om du vill träffa ditt barn: ge aldrig upp, utan kämpa så mycket du bara kan! Så länge det inte finns missbruk, våld eller alkoholism med i bilden har ditt barn samma rätt att träffa dig som sin mamma.
– Träffar du en ny kvinna – lita aldrig på att hon säger att hon äter preventivmedel. Det är ditt ansvar att skydda dig om du inte vill ha fler barn.

 

Framtidstro

christiania_hanglasI dag besökte jag fristaden Christiania i Köpenhamn för ytterligare ett reportage (det förra finns att läsa här). De cirka 900 christianiterna friköpte området från staten för 1,5 år sedan och framtiden är, som en av dem jag intervjuade uttryckte det, ”annorlunda”. Banklånen är enorma och de nya hyrorna justeras fortfarande fram. Men man ser ändå ljust på framtiden. Man säljer så kallade ”folkeaktier” för att dra in pengar – och har lyckats över förväntan. Man är uppe i närmare 12 miljoner DKK. Nyligen höll Christiania stängt för allmänheten en hel vecka för att diskutera framtidsvisioner och många idéer planterades där, som vi kanske får se förverkligade en dag.

Jag strosade runt en stund bland de spännande husen och njöt av vårsolen på Dyssebroen, där många par har satt fast hänglås för att visa sin kärlek. Kärlekslås är fina, tycker jag. Oavsett vad som händer paret och deras kärlek, vittnar de om en stund på jorden när inget annat fanns än framtidstro.

Sedan köpte jag årets hittills dyraste kaffe på Lagekagehuset och tog en pølse med remouladesås innan jag svischade tillbaka med tåget över bron.

Det var en gång …

seanbanan
… en pojke som hette Sean.

När Sean var liten retade alla honom för hans triangelformade huvud och hans gröna glasögon. Det var kämpigt tyckte han. Men nu säljer han massvis med skivor och han vågar till och med visa rumpan i TV – livet är gult!

Så står det på baksidan av ”idolkortet” av Sean Banan som BRIS delar ut till sjätteklassare för att de inte ska känna att de är ensamma, att alla varit små. Kändisarna har själva fått välja bild och berätta om hur de kände sig när de var små och gick i skolan. Zlatan kändes sig ”utanför”, liksom Sarah Dawn Finer. Christian Walz var ”alltid minst”, Kim Källström ”skämdes”, Charlotte Kalla var ”blyg”, en annan var ”tomat-fejs” och så vidare.

I dag har jag intervjuat hjältar på BRIS, som ger stöd till ensamma och vilsna barn och ungdomar som inte vågar berätta om sina tankar för någon annan vuxen. ”Varför frågar inte vuxna hur det är?” undrar barnen. ”Och när de väl frågar, varför frågar de bara en gång och nöjer sig med svaret ’bra’, när de ser att något är fel?”. För att vuxna är rädda, osäkra, och kanske för att barnens sorg väcker saker inom dem själva. Så från BRIS: Våga fråga, och lyssna på svaret utan att tolka. Att få sätta ord på sina tankar och känslor är en stor hjälp på vägen.

Jag har världens bästa jobb. Är så tacksam för alla underbara och goda människor jag får träffa.

Och idolkorten är en sådan fantastisk fin idé. Vi har ju alla varit små – och kommer alltid att ha vårt inre barn med oss.

På mitt kort skulle det nog stå ”tomat-fejs”, för det hade jag väldiga komplex för. Alla skrattade åt mig när jag blev röd i ansiktet och det värsta jag visste var att framträda framför klasskompisarna på musiklektionerna och att räcka upp handen i klassrummet. Jag var världens blygaste.

Vad skulle det stå på ditt kort?

Alla vill inte ha barn

Print

I början av november utkom antologin ”Ingens mamma – 12 kvinnor om barnfrihet” (bokförlaget Atlas), som jag måste säga var oerhört spännande läsning. Boken är unik i sitt slag. Det talas väldigt lite om ”barnfrihet” och valet att inte sätta en annan människa till världen, och texterna öppnade porten till en ny värld för mig. Bland alla bloggar, webbsajter och tidningar om föräldraskap, graviditet och ofrivillig barnlöshet förstår jag att de kvinnor (och män, förstås) som väljer att inte skaffa barn känner sig ensamma.

”Hela samhället konspirerar för att få en att bli mamma. Det krävs väldigt mycket för att stå emot”, säger Gabriella Boijsen från Malmö, en av författarna som jag intervjuade nyligen.

Till samma artikel intervjuade jag även Skånska Dagbladets och Norra Skånes bloggare ”Motvilliga mamman”, som säger att hon sannolikt aldrig skulle ha blivit förälder om antologin ”Ingens mamma” hade funnits för fem år sedan.

Läs artikeln genom att klicka på bilden.

aldrigbarn

 

Med heder som boja

Peter Sporremark och Ezzeddine Zein Foto: Charlotte Pehrson

Nyligen hade jag förmånen att få träffa eldsjälarna Ezzeddine Zein och Peter Sporremark som under två års tid arbetat dag och natt – utan att ta ut en krona i lön – med att göra Sveriges första dramafilm om hederskulturen. Dagligen utsätts tiotusentals unga människor i Sverige för våld, hot och begränsningar i sin vardag kopplat till hederskulturen. Men om detta talas det inte mycket.

Under våren ska filmen ”Heder” skickas ut till 300 skånska gymnasieskolor. Filmmakarnas mål är att nå lärare och elever i hela landet, liksom politiker, polisen och myndighetspersoner som kommer i kontakt med hedersproblematiken.

”Jag möter dagligen unga tjejer som är utsatta för hedersproblematiken. Med filmen vill vi ge dem som är utsatta något att relatera till, men också öppna ögonen hos dem som inte har kontakt med problematiken. Vi vill ge gymnasieelever tillfälle att prata öppet om hur de ser på ämnet och hur heder påverkar deras liv. Hedersrelaterat våld är ett verkligt problem i vårt land. Vi måste börja prata om det”, säger Ezzeddine Zein som jobbar som ungdomskonsulent på Selma Lagerlöfgymnasiet i Landskrona.

Jag har fått se filmen, som handlar om 19-åriga gymnasietjejen Nadja, och grät både under och efter. Det finns så många världar som man inte känner till, som man inte har någon insikt i. Tack Ezzeddine och Peter för att ni öppnar ögon och för att ni gjort den här filmen.

Vill du köpa filmen? kontakta då filmmakarna på deras mejl som ni hittar här.

Läs min intervju med Ezzeddine Zein och Peter Sporremark i Skånska Dagbladet och Norra Skåne nedan (klicka på bilden).

Artikel om hedersvåld och filmen Heder i Skånska Dagbladet. Text: Charlotte Pehrson