Hur långt ska det behöva gå?

Charlotte Pehrson

Dagen efter valet kändes tung. Inga vinnare över huvud taget, förutom Sverigedemokraterna. Och vi står inför det tuffaste parlamentariska läget i modern tid.

Jag skulle aldrig rösta på Sverigedemokraterna, men det här valet visar att vi måste ta deras väljares frustration på allvar.

Samtliga etablerade partier vägrar att prata med SD, men tretton procent (!) av dem som gick till vallokalerna i söndags röstade på dem. Det är väldigt många människor. Närmare 800 000 personer.

Långtifrån alla är rasister. Långtifrån alla är dumma i huvudet. Någon kanske är en trevlig jobbkollega eller sitter bredvid dig i föreläsningssalen. Någon kanske är din granne. Någon kanske snickrar på ditt hus. Någon kanske är dina barns lärare, som du tycker mycket om.

Alla är inte rasister. Alla är inte dumma. Däremot bär många uppenbarligen på ett stort missnöje. Och med sin röst vill de säga något.

Jag menar att vi måste lyssna i stället för att fördöma. Vi måste se vad det betyder att Sverigedemokraterna växer fram i samhället. Vad handlar det om?

Utöver mitt arbete som journalist, är jag verksam som samtalsterapeut. Grunden för mitt arbete med människors inre är synsättet att det som gör ont och skaver måste få komma fram i ljuset. Först när vi blir medvetna om det som känns mörkt och tungt inom oss kan det upphöra att plåga oss. Lösningen är aldrig att trycka undan, att låtsas som om det obehagliga inte finns. Då växer det sig bara starkare.

Jag tror att precis samma mekanismer gäller för samhället som för individen. Ju mer vi trycker undan det ”obehagliga” och ”mörka”, desto mer näring får det. Därför måste SD-väljarnas frustration tas på allvar. Vi måste kunna diskutera sakfrågorna som detta rör. Det handlar, som jag förstår, inte bara om invandring och integration, utan även om andra frågor, som exempelvis skola och äldreomsorg. Här har de etablerade partierna och medierna ett stort ansvar.

I en nyhetssändning dagen efter valet rapporterade man från Sjöbo kommun, SD:s starkaste fäste. Här röstade nästan var tredje invånare på SD.

Den utsände reportern stod i kvällsmörkret, intill en kommunskylt som lystes upp av kameran, och i studion frågade man något i stil med: ”Hur är reaktionerna bland människorna i Sjöbo i dag?” Och reportern svarade att människor verkligen skäms över resultatet. Hon sa att hon hade pratat med flera stycken som sa att det var obehagligt och att de knappt vågade säga att de bodde i Sjöbo längre.

Inget konstigt alls. Men det som är konstigt är att man inte verkade ha pratat med en enda människa som faktiskt röstade på SD. ”Hur är reaktionerna bland människorna i Sjöbo i dag?” Jo, en hel del är också jublande glada. Det är sanningen som inte får synas.

De partier som nu kommer att bilda regering, vilka det än blir: Åk ut i Sverige och prata med alla missnöjda väljare. Säg: ”Hallå! Vi bryr oss om er! Vi vill lyssna på er! Vi vill höra vad ni har att säga!”

PRATA MED DEM!

Vi lever i en demokrati och det är inte demokratiskt att ignorera tretton procent av väljarna. Hur många procent ska SD:s väljare utgöra för att gränsen ska bli nådd? Hur långt ska det gå?

Genom att se ner på dem som röstar på Sverigedemokraterna föder vi rädslan, utanförskapet och vi-och-dom-tänket – och SD kan vinna ännu fler röster.

Fientlighet kan inte bekämpas med fientlighet.

Var och en av oss behöver vara den förändring vi vill se.

// Lästips: journalisten Jonas Thentes insiktsfulla debattartikel om journalisternas ansvar i SD:s framgångar här (publicerad i DN 17/9) och Joakim Lamottes dito här (publicerad på SVT Opinion 16/9).