Det var en gång …

seanbanan
… en pojke som hette Sean.

När Sean var liten retade alla honom för hans triangelformade huvud och hans gröna glasögon. Det var kämpigt tyckte han. Men nu säljer han massvis med skivor och han vågar till och med visa rumpan i TV – livet är gult!

Så står det på baksidan av ”idolkortet” av Sean Banan som BRIS delar ut till sjätteklassare för att de inte ska känna att de är ensamma, att alla varit små. Kändisarna har själva fått välja bild och berätta om hur de kände sig när de var små och gick i skolan. Zlatan kändes sig ”utanför”, liksom Sarah Dawn Finer. Christian Walz var ”alltid minst”, Kim Källström ”skämdes”, Charlotte Kalla var ”blyg”, en annan var ”tomat-fejs” och så vidare.

I dag har jag intervjuat hjältar på BRIS, som ger stöd till ensamma och vilsna barn och ungdomar som inte vågar berätta om sina tankar för någon annan vuxen. ”Varför frågar inte vuxna hur det är?” undrar barnen. ”Och när de väl frågar, varför frågar de bara en gång och nöjer sig med svaret ’bra’, när de ser att något är fel?”. För att vuxna är rädda, osäkra, och kanske för att barnens sorg väcker saker inom dem själva. Så från BRIS: Våga fråga, och lyssna på svaret utan att tolka. Att få sätta ord på sina tankar och känslor är en stor hjälp på vägen.

Jag har världens bästa jobb. Är så tacksam för alla underbara och goda människor jag får träffa.

Och idolkorten är en sådan fantastisk fin idé. Vi har ju alla varit små – och kommer alltid att ha vårt inre barn med oss.

På mitt kort skulle det nog stå ”tomat-fejs”, för det hade jag väldiga komplex för. Alla skrattade åt mig när jag blev röd i ansiktet och det värsta jag visste var att framträda framför klasskompisarna på musiklektionerna och att räcka upp handen i klassrummet. Jag var världens blygaste.

Vad skulle det stå på ditt kort?