Tack för att ni lyste!

charlottepehrson_journalistI går eftermiddag, en helt vanlig tisdag, dog regissören och filmskaparen Malik Bendjelloul hastigt. Han blev 36 år.

Hans dokumentär ”Searching for Sugarman” om Sixto Rodriguez har berört en hel värld. Jag kommer alltid att minnas Malik Bendjelloul från serien ”Ebba och Didrik” som jag satt klistrad vid som barn. Och hans Sommarprat i Sveriges Radio förra året lever kvar i mig ännu.

Han pratade bland annat om elefanter, och sitt pågående dokumentärfilmsprojekt om ”elefantmannen” Anthony Lawrence i Sydafrika. När Anthony Lawrence dog kände elefanterna det, trots att de befann sig över 100 mil bort. Hela hjorden vandrade till hans hus och gick sorgeprocession runt det.

Malik Benjellouls film hann inte bli färdig, men de avtryck han lämnade under sin tid på jorden kommer för alltid att finnas kvar.

DN:s Nicholas Wennö skriver så fint i dag: ”Trots sin alltför korta sejour i den svenska filmen lyckades han ändå förändra den för alltid. Att Sverige fick sin första dokumentär-Oscar sedan 1951 var egentligen oviktigt. Malik Bendjelloul visade att precis allt är möjligt om bara viljan att berätta om människor är tillräckligt stark.”

I morse, när jag loggade in på Facebook, möttes jag av ett foto som en journalistkollega lagt upp på en ung kvinna – hennes vän – som står och skrattar bredvid en man som spelar gitarr. ”My dear Camille, I can’t believe you are gone …” börjar inlägget.

Den glada kvinnan på bilden är bildjournalisten Camille Lepage, 26 år gammal. Bilden togs nyligen av min bekant i ett flyktingläger i Centralafrikanska Republiken, där de båda befann sig för att rapportera om konflikten.

I gårkväll kom beskedet att Camille Lepage hittats mördad. (Läs artikeln i The Guardian här. Och besök hennes hemsida och titta på hennes starka bilder.)

Luften går ur mig. Världen vänds upp och ner.

Precis som när jag i början av året läste i tidningen att en tidigare kollega på Radio Kristianstad, Richard Martinsson, gått bort efter en kort tids sjukdom, bara 47 år gammal. Jag minns honom så väl. Hur engagerat han gjorde varje inslag. Hans skratt. Hans vänliga och glada ögon. Hans uppriktiga tilltal när vi pratade med varandra över skrivborden.

Skulle någon ha sagt till mig, att om några år så finns han inte här mer, så hade jag inte trott dem.

Jag tog livet för givet. Och gör det än. Nästan varje dag.

Detta är ingen sorgetext, inga rader om mörker. Jag tror inte att det finns någon ”död”, jag tror inte att livet tar slut för att vi lämnar vår fysiska kropp. Jag tror att vi är själar som bebor kroppar, och jag tror att vi finns på jorden av en anledning. För att lära. För att ge. För att dela med varandra. För att göra de avtryck vi kan, för att uttrycka det som finns i våra hjärtan, i vår längtan och i våra drömmar.

Jag känner stor sorg med anhöriga och vänner, som får leva i tomrummet efter dessa vackra själar som gått vidare. Som går vidare. Varje dag.

Och jag känner sorg över att jag tar mitt liv för givet, för att jag ofta slösar med min tid här och inte inser hur lyckligt lottad jag är som får vandra och lära och leva på jorden.

TACK, från djupet av mitt hjärta, till Malik Bendjelloul, Camille Lepage och Richard Martinsson, för allt ni gav till världen.

Tack för ert mod. För er livslust. För ert berättande.
Tack för att ni påminner mig om vilken gåva livet är.

Tack för att ni lyste!

(Foton ovan är från när Sixto Rodriguez spelade på Skeppsholmen i Stockholm förra sommaren.)